Jag är så himla arg på mig själv, som har slarvat så med Vildas lydnadsträning. Men samtidigt känner jag mig så himla omotiverad. Jag vet liksom hur eller vad vi ska träna på, och när vi går ut och försöker träna tappar hon snabbt fokus och sen ser man hur näsan går. Vildas föremålsintresse har dessutom dämpats. Inte bra alls, och det är helt klart mitt fel som inte har lekt med henne.

Det känns helt klart som vi är på ruta ett igen.

Jag har en väldigt diffus plan för att komma igång igen, men det jag har kommit fram till är att vi ska träna på olika kontaktövningar och leka mer för att hon ska tycka det är värt att göra som jag vill och hålla fokus längre + att jag ska försöka få igång våra fina dragkamper igen. En väldigt självklar plan.

 

På måndag är det ungdomskurs igen (haha, alltså på Hammarö BK med hund, inte en kurs med bara ungdomar..;)) och det är just lydnad som står på schemat. Jag har sagt till pappa att vi får åka tidigare än vanligt och se om man kan få någon kontakt med Vilda, eller om det är som en groda utan ben, hopplöst.

 

Vi får se helt enkelt. Just nu känns i alla fall allt hopplöst. Just nu känns det inte som om vi skulle kunna starta i någon lydnadstävling, och absolut inte få något LP1. Särskilt inte såhär på egen hand, jag vet ju egentligen inget om sådan här tävlingslydnadsträning.

 

Men, men, med det här inlägget ska jag se till att få tummen ur och få fast dom där benen på grodan, så allt inte är så hopplöst längre...;)

Jag ska börja med att nu, på en gång, gå och träna kontakt vovven.

Sedan måste jag ut på en promenad och dammsuga rummet. Ikväll kommer en kompis och håller mig sällskap när huset är tomt på familjemedlemmar. Mami och papi har åkt till Falun för att imorgon gå elev/aspirant eller något sånt på Flat, tror jag, och bror min ska ut.

 

Ursäkta, det råkade bli ett väldigt långt och rörigt inlägg....men, men.